Ett sista farväl, kallas det väl...
I onsdags var det dags för Gunnars begravning. Han gick bort för ett par veckor sedan väldigt hasstigt. Jag fick beskedet när vi var ute och åkte båt med Smurfarna.
Gunnar var sambo med Grata som varit gift med min morfars bror. Ja det verkar ganska långväga men så känns det inte. Greta och Gunar var de som skött om Ponderosa (sommarstugan uppe i Dalarna) alla år innan jag och syrran köpte den. Där finns spår av deras pedantisk skötta snickarbod och förråd. Varje gång jag besökte dem i sin lägenhet i Västertorp så berättade Gunnar om tips om hur vi skulle sköta stugan i Dalarna =)
De ville alltid följa och höra våra berättelser om hur vi jobbade där uppe, tog ner träd, byggde gärdesgård, renoverade och hur det blommade.
Begravningar är alltid jobbiga och så var även denna. Jag blir så himla känslig, och reagerar så starkt på alla texter i psalmerna. Det var en bra präst som pratade fint om Gunnar. Odd fellow som Gunnar var med i var med och pratade varmt om Gunnars deltagande.
Efteråt var det fika i samlingssalen i kyrkan. Hembakta bullar, kakor och tårta, precis som det ska vara. Gottegrisen Gunnar skulle ha älskat fikat.
Så fint: Jag är med dig, Greta!
Liten mysig kyrka som inte ser ut som en kyrka på landet som man är van vid i Dalarna. Men den var fin och altartavlan var vacker. Bestod av ett antal målade tavlor i guldramar.
Gunnar du kommer alltid finnas i mitt minne. Din tacksamhet över besöken i Västertorp och de hemgjorda kakor jag tog med. Dina berättelser om turer ni gjort i Dalarnas alla kanter och hörn under somrarna. Din ordnig och reda ( som vi nästan stökat bort) i sommarstugan. Tack för den glädje du spridit och fortsätter sprida via glada minnen.
På torsdgen när jag gick till jobbet känndes det som jag var en klubbad säl. Helt slut i huvudet och hela kroppen. Som värsta kraftansträngningen, jag fick avboka ett par möten på jobbet för att okra med.
Begravningar är fina men jobbiga att gå igenom.
